ELSIE JOHANSSON
I en potatisfåra i nordsydlig riktning på Uppsalaåsen ligger ett barn och trycker. Det är Elsie Johansson i Vendel, ett av stugornas barn. I en annan fåra, på Norrgärdet i Älvkarleby, ligger Stig Dagerman, ett av de små böndernas barn, de som snorade och gned på tjugutrettitalet.
De skulle båda vad det led resa sig ur fårorna och skriva de små människornas berättelser.
Elsie Johansson får Stig Dagermanpriset 2001 för att hon i sitt författarskap, förankrat i den uppländska vardagen, berättar för oss om människor i Världen, om vår brorsa som ägde en vevgrammofon och om vår syster Nancy, vars levnadsöde vi så väl behöver känna till för att kunna gå vidare.
Pristagaren om sig själv
Jag föddes 1931 i Vendels socken, Uppsala län.
Vendel är en bygd med stolta anor, namnet har till och med fått ge namn åt en epok i den svenska historien, den så kallade Vendeltiden. På Fyrisåns västliga arm rodde eller seglade stormännen mot Vendel med larmande följen och järnåldersprakt. En av dem, Ottar med tillnamnet Vendelkråka, fick sin grav i Ottarshögen, det var på 500-talet.
Hövdingarnas hov blev sagor och myter. Slagsvärden och hjälmarna rostade i båtar sjösatta i jord. Vattenvägen krympte men slätten bredde ut sig fetlagd och blänkande. Under min barndoms 30- och 40-tal var Vendel en utpräglad mjölkbondebygd med vidsträckta ägor och stora röda byggningar och ladugårdslängor där gödselstackens omfång vittnade om välstånd. Ångande mornar, efter ett nattligt vårregn, låg hägringar av storhet kring kyrkan som ett dis. Intet av ovanstående har med mig att göra. Jag växte upp i utkanten av stolthetens domäner, långt från monumenten och gårdsplanernas vajande, blågula präktighetssymboler. Mitt barndomshem var en rucklig stuga, belägen på en sandplätt nedanför den torra rullstensås som skiljer Vendels socken från Vikstaheden. Bruset i tallkronorna och knastret i toppmossan liksom spillkråkans plyanden och koltrastens flöjt blev klangbotten i mig. Min fördjupning ägde rum i kabbleksdikena och kreativiteten, ett ord jag inte kände, frodades förmodligen längs nätverket av stigar som löpte kors och tvärs genom ljung och blåbärsris. Begränsningens välsignelse förunnades mig i djupt och rikligt mått.
Inne i stugan fanns först och främst mamma. Därefter, i osäker rangordning, kom vedspisen, pappa, fotogenlampan, syskonen, katten, sagorna och mammas berättelser. Det var där jag fick mitt språk. Det var där jag lyssnade, betraktade, sög åt mig och begrundade, det var där jag uppfylldes av kärlek och vrede, stolthet och skam, jävlaranamma och hjälp oss, milde Gud! Tillhörigheten var självklar och stadig och har så förblivit genom alla år.
Författare? Jo. Det var jag nog från början. Det sjöng hela tiden och pratade och gnagde i huvudet på mig. Ändå kom det att dröja halva livet och gott och väl det innan det jag bar på hade funnit sitt uttryck.
Elsie Johansson
Utgivna böcker
Brorsan hade en vevgrammofon Dikter 1979
Potatisballader Dikter 1981
Kvinnan som mötte en hund Roman 1984
Det bruna kuvertet LL-bok 1985
Gå i mitt gräs Samlade dikter 1987
Mormorsmysteriet Barn/ungdomsbok 1987
Tigerfrukost Dikter 1989
Vardagstankar Kåserisamling 1989
Oss skrämmer dom inte LL-bok 1990
Kattbreven Barn/ungdomsbok 1991
Ordens makt och maktens ord 1992
Lindansaren Ungdomsbok 1995
Guldmannen LL-bok 1995
Glasfåglarna Roman 1996
Mosippan Roman 1998
Nancy Roman 2001
Ur Brorsan hade en vevgrammofon
" - när jag minner mig mornarna
i utdragssoffan hemma,
fotogenlampans gula klämt
mot mina ögonlock,
skrapandet av smörkniven på hårdbrödkakan,
kaffeflaskans gurgel och korkens unkna lukt,
då är jag hos de mina,
då ser jag dem röra sig
därinne i min kärlek"